TEXTER
Vaktkraft är bra
David Isaksson
2006-11-28
Köpte en tröja som det står SECURITY på idag i den amerikanska vakt- och
militäraffären i Tegnérgatsbacken ... mina arbetskamrater tycker att jag
har visat en oanad sida här ikväll ... Detta är bara första steget ...
/ K
Bilder flyter ihop, intryck blir till dubbelexponeringar, färger rinner längs väggarna, snäckor sticker upp ur sanden, kontinenter försvinner, boksidor gulnar.
Att Katarina Norling bara skulle dö, sådär, hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Vissa människor finns alltid där, på avstånd och samtidigt nära. Och så ville hon nog att det skulle förbli, ända in i det sista.
Katarina var en person som många tyckte sig känna väl, men som få verkligen kom nära. Hon var ett pussel, sina bitar hade hon fördelade mellan oss.
När Katarina plötsligt berättade att hon var adopterad, det måste ha varit när vi fortfarande gick på gymnasiet, kom det bara som en bisats. Ändå var det hennes största hemlighet, något som kom att följa henne genom hela livet, både privat och i konstnärskapet.
Sen skulle Katarina gå på journalisthögskolan och det gjorde mig förvirrad, att se henne som en blivande expressen-murvel, harvande sommartid på en landsortstidning. Det gick helt enkelt inte.
Samtidigt passade tidningsvärlden henne väl. Murvlarnas värld.
Katarinas personlighet var på något märkligt sätt dualistisk. Hon var hemlig och öppen på samma gång. Precis, tänker jag nu, som mycket av hennes konst.
Å ena sidan kunde hon förefalla ointresserad av oss andra (tror t ex att hon aldrig någonsin frågade om mina barn), å andra sidan hade hon en förmåga att verkligen lyssna och fånga upp berättelser där vi andra mest var stumma, varken såg eller hörde.
* * *
Hon hamnade på konstiga ställen, eller också var det konstigheterna som sökte upp henne.
* * *
Hon kunde prata i det oändliga om det hon upplevde som oförrätter. Ibland kunde det till och med bli tröttsamt att höra hur hon sökte spåren efter sina halvsyskon – även om man visste att det var livsavgörande. Och samtidigt är just spår ett bärande element i hennes konst.
Långsinthet som tillgång.
Hon kunde förefalla förvirrad, men var samtidigt knivskarp, hon odlade noga sina vänskaper, men kunde samtidigt bli kategorisk och ovän med någon och sedan inte vilja prata om det. Och galleristerna blev hon nästan alltid osams med.
2018 skriver Katarina:
”Jag vill inte tillbaka till Stockholm under några villkor, har verkligen fått nog. Att arbeta i fyra år inför en utställning och så stänger galleristen precis när man ska ställa ut - det var droppen.”
Hon tog inte särskilt väl hand om sig själv, något som ibland gjorde ont att se. Mycket i hennes liv var nog kaos, ett kaos som hon inte släppte in så många andra i, om ens någon (hur många av oss fick t ex någonsin komma in i hennes lägenhet i Stockholm)? När hon vid något tillfälle blivit av med nycklar, id-kort och allt som hör till var jag en av dem som fick gå i god för att hon var just hon. Det kändes märkligt.
Jag var nära, men visste ändå så lite.
Det hemliga och öppna
Jag är ganska säker på att verket Atalaha (1989) som nu sitter i vårt hus i Harlem, finns med på utställningen Ariel på Forum 1991. Där nere i den prestigefyllda lokalen breder Katarinas stad ut sig; bilder, föremål, fragment. Antydan av spår och mönster – som jag minns det. Det är också här som verk försvinner. Katarina pratar, är arg och upprörd, men vem bryr sig om en ung konstnär i början av sin gärning? Frostensson och Arnault är untouchables och kommer så att förbli i ytterligare tjugofem år innan akademin i form av Sara Danius skriver till Katarina med orden: ”Det är en bedrövlig historia du återger”.
Jag tror aldrig att Katarina återvände till Forum. Och när Arnault döms till fängelse får hon till slut sin upprättelse. I efterhand visar det sig att Katarina långtifrån är den ende konstnären som blivit bestulen, bara det att övriga valt att hålla tyst.
Men allt det här är före färgerna, före snäckorna, före havet. Och före vaktchefen.
30/11 2006
Hej David,
Jag gör mig mer och mer redo för mc-kortet ... har talat med en kvinna som har mc-kort idag och kollat lite på olika körskolors hemsidor ... måste t ex skaffa glasögon först, någonting som jag skjutit upp i hur många år som helst ...
Jag vill utbilda mig till tatuerare också, det kanske jag inte hann att nämna: det tar tre år. Det är mycket jag måste ta itu med nu när utställningen är nedmonterad ...
/ K.
7/12 2006
Hej David,
Mitt förslag "Balladen om vaktchefen" (inspirerat av vaktchefen på The Anchor ...) vann i Visby! Fick veta det idag. De vill att jag sätter igång direkt ...
Jag är mycket stolt.
Vaktkraft är bra.
/ Katarina
En kväll följer jag med till Pub Anchor på Sveavägen. Det måste ha varit en måndag, för det är quizz. Jag har läst på, spanar runt. Men alla förväntat farliga typer sitter där med sina pennor och block, tävlar och gissar och ser hur trevliga ut som helst.
Jag är lite besviken.
Var är vaktchefen?
c/o Isaksson
Många pratade sig varma om Katarinas konstnärskap, men alltför få köpte några av hennes verk. I slutet av 2009, då Katarina (sannolikt) återigen hade hamnat i konflikt med en av galleristerna och kulturklimatet stramats åt (den dåvarande KD-ledaren talar om ”vanliga människor” och deras smak och behov) föreslår jag att vi tömmer min lägenhet och gör ett pop-up galleri. Alla de som pratat så mycket om Katarinas konst genom åren skulle nu också fås att bekänna färg: de allt rikare bostadsrättsinnehavarna ska köpa konst istället för badrumskranar och nya köksluckor, lyder mitt mantra.
Vi bollar en titel fram och tillbaka, landar på "Tre dagar i december" c/o Isaksson, och jag börjar skriva på en text som börjar så här:
TRE DAGAR I DECEMBER c/o Isaksson
År 2009 har varit ett hemskt år; det hemskaste hittills.
Det var året då föraktet och hatet mot oss konstnärer exploderade, och politiker och andra tog sig rätten att bestämma vad som är konst och hur den ska utföras.
Under tre dagar i december öppnar David Isaksson upp sitt hem för mig som konstnär: tre dagar då konsten och konstnären är fredad och skyddad från angrepp.
I de ringlande rummen visar jag både gamla och nya verk, och vissa är gjorda på platsen.
Mina minnen av människor och händelser kommer under dessa tre dagar att befolka David Isakssons hem.
Men så händer något. Katarina orkar inte just då och vi bestämmer oss att försöka igen till våren. Det blir aldrig någon utställning. Och problemen med galleristerna kvarstår.
Platserna
”Gott nytt år, David! Är du i Dubai? Läste om Bahrainhändelsen. Hur har det utvecklat sig? Du är i vaktchefsland! Vaktchefen arbetade som säkerhetsansvarig både i Dubai och Bahrain efter Anchor... Många gånger var det avstängt i Manama när han skulle ta sig hem till bostaden, så han fick ta in på hotell istället, minns jag ... /Katarina”
Under många år skickar vi meddelanden mellan oss från olika platser. I och om Tunis, Istanbul, Jerevan, Kiev, Kinshasa. Vi möts alltför sällan i verkligheten och inte vid något tillfälle lyckas vi samtidigt resa till samma plats.
I Bhutan letar jag efter ett Hotel Norling (det finns många i regionen) att ta bild på och skicka till Katarina som själv är i Jerevan. Själv har hon fått fly från ett annat Hotel Norling, det i Kathmadu (”Hotel Norling: Kathmandu Diaries 2011”)
Men ibland möts vi på riktigt.
Eckerölinjen är ingen plats där man träffar Stockholms kulturvärld och under drygt fyrtio års sommarresande mellan Sverige och Åland tror jag bara att jag vid något tillfälle mött någon jag känt på färjan.
Men en dag sitter Katarina i kafeterian. Hon har hamnat fel, klivit på i tron att hon skulle någon helt annanstans, som det verkar. Vi ska hem efter veckor av ö-liv. Katarina stuvar in sina saker i bilen, men kanske blir det för mycket familj på semester, för i Norrtälje vill hon gå av. Hon är bestämd. Slutdiskuterat. Dagen efter skriver hon:
”Vad roligt att träffa er på min spontana Eckeröresa! Jag åt dumplings på en pub bredvid konsthallen i Norrtälje och Pia Degermark kom dit. Alla män, svenska som åländska, ville bjuda henne på vin ... Planerar ny resa till Åland och då lite längre! K”
Kartan och verkligheten
”Sixteen
Gone all of them gone. Free at last.
It was a few days before Rob and I where able to head for home. Tabone drove us to the airport to say good-bye, and as we left, handed us each a copy of Times of Malta”.
Så börjar kapitel sexton. Mycket mer vet vi inte.
Vi följer Katarinas fotspår och de tar oss till Valetta på Malta. Att jag ens överväger att åka dit är så gott som helt hennes förtjänst (men också att jag därmed kan bocka av ytterligare ett land på min lista med målet att besöka alla länder i världen). Vi passerar sjaskiga hotell och engelska pubar, men inne i huvudstaden Valetta glimmar det till och jag förstår lite mer av vad det är Katarina sökt – och funnit. Där finns katedralen, Riddarordern och förstås – L'Ingliz Tea Room på St John's Street (som några år senare stänger till Katarinas stora sorg).
Vi badar från en kaj snett över från Valettas hamn. Betongen är sprucken, järnräcket rostigt. Försiktigt kliver vi ned i vattnet för att inte göra oss illa. Marsamxett Regatta Club har definitivt sett sina bästa dagar.
Var det här den lilla väskan hittades? Var det här hon läste boken? Allt det som fanns med i utställningen på Larrys Corner 2011 och som nu är en del av mitt liv.
En hund kommer fram, ställer sig på ett betongblock. Och en bit bort, vid den krackelerade muren, sitter en man vid ett övergivet skrivbord. Koncentrerad, framåtböjd.
Det är förstås vaktchefen. Äntligen har vi hittat honom!
* * * * *
Maria Hagelby Odbratt
Jag kände inte Katarina Norling så himla mycket, bara några kortare möten, men alltid så "sanna" (inte som med folk i allmänhet, Katarina var som en "riktig" människa, helt närvarande i mötet... och med såmånga och särskilda begåvningar). Såg henne som en av de mest älskansvärda föredömen.
* * * * *
Några rader till Katarina Norling, minnesstund 10 augusti 2019
Göran Rosenberg
Katarina Norling smög obemärkt in i mitt liv i början av 90-talet, när jag var redaktör för Moderna Tider, och det tog en stund innan jag upptäckte henne. En korrekturläsare på en tidning är inte en person som normalt väcker uppseende. Jag vet av egen erfarenhet, jag har också läst korrektur. Inte heller är det en person som alltid uppskattas efter förtjänst. En bra korrekturläsare är ett slags konstnär, eller i varje fall en person med den blick för säregna detaljer som jag förknippar med konstnärens blick. Katarina hade god blick för säregna detaljer, vilket gjorde henne till en suverän korrekturläsare, vilket jag snart upptäckte. Och därefter dröjde inte länge förrän jag upptäckte allt det andra hos Katarina, hennes varma person, hennes omättliga intresse för människor, hennes anspråkslöshet. Hennes stora hjärta, om ni så vill.
Bobo Karlsson fanns också i kretsen kring Moderna Tider. Bobo och Katarina. Två stora hjärtan som slutade att slå alldeles för tidigt. Bobo som fick stå modell för Bobos hjärta. Jag bor numera i Lund där ett utkast till Bobos hjärta, en maquette som det heter, ligger på väl synlig plats i det magnifika Skissernas museum. Varje gång jag går dit, och det gör jag rätt ofta, där finns en av Lunds bästa lunchrestauranger, tar jag en extra sväng om Bobos hjärta, och ser alltid Katarinas hjärta framför mig. Katarina fortsatte att höra av sig också sedan jag lämnat Moderna Tider, ofta bara för att berätta vad som upptog henne. Och var hon var. Och vad hon arbetade med. Och hur hon mådde. Det enda hängde ihop med det andra. Som brevet från i mars 2000, några månader bara sedan jag hade lämnat Moderna Tider. Jag tänkte läsa upp brevet i sin helhet eftersom det säger så mycket om Katarina, och påminner om hur bra hon skrev, hon var ju författare också, notera inte minst sinnet för detaljer:
”Käre Göran, det var svårt att lämna Tunis bakom sig. I tankarna återvänder jag ofta till det slitna men stora rummet på Hôtel Majestic, där jag brukade vandra fram och tillbaka i nervös väntan inför någon uppgift. På bordet, bredvid skålen med färsk frukt och dadlar, låg din text "Livet utan Alan Jolis", och den skänkte genom sin närvaro – stöd. (Alan Jolis var ett annat hjärta i kretsen kring Moderna Tider som slutade att slå alldeles för tidigt.) Men nu är det en ny tid. Jag har börjat tillverka skulpturen som ska stå på Wieselgrensplatsen i Göteborg. Varannan vecka arbetar jag tillsammans med en murare i hans verkstad i Lindome. Han satte mig genast i hårt arbete... Första veckan böjde jag tio meter långa armeringsjärn, tillverkade luftkroppar av frigolit och klädde in dem i svart, knottrig plast som heter "Delta fuktspärren"... och började mura med betong utblandad med lecakulor... (Sedan fick jag hög feber...) Andra veckan murade vi tillsammans upp hela skulpturen (som väger ett ton) - som från och med måndag ska börja kläs in med skärvor av keramik och andra föremål. Det kommer en del besökare och tittar. Muraren har en son som har slutat tala, och varje onsdag kommer han på besök och tittar snabbt på skulpturen, och går sedan. Vissa grannar är nyfikna och i trakten kallar de skulpturen "Sjöstjärnan". Det betyder mycket för mig att vi har fått kontakt igen och jag hoppas vi kan ses snart (det vore roligt att visa dig lite bilder på skulpturen, om jag vågar...). Vårkramar, Katarina”
Så fortsatte det, ända in i det sista. Ändå in i det där sista, som jag in i det sista inte hade en aning om, eftersom det var ingenting hon ville berätta om. Det fanns alltid viktigare saker att berätta, mycket om Tallinn, och om saker där som hon tyckte jag borde känna till. Hon hade en undersökande journalist i sig också. Sista meddelandet, en inbjudan förra våren till invigningen av Revals trädgårdar i Tallinn och Katarina Norlings workshop med syftet ”att med konstens hjälp försöka gjuta nytt liv i det svenska språket”. Med konstens hjälp, de omisskännliga färgerna, de rörande formerna, förmådde Katarina Norling gjuta liv i mycket, också i språket som hörde till dem; Bobos hjärta, Balladen om vaktchefen, Rosa eko – inre eld. Och länge än kommer hennes konst att gjuta liv i hennes minne.
* * * * *
IN MEMORIAM
Mikael Sjövall
Konstnären Katarina Norling lämnade det jordiska i Reval på påsklördagen den 20 april efter en kort tids sjukdom.
För det estlandssvenska samfundet var Katarina mest känd för sitt engagemang i den estländska språkboverksamheten som syftar till att gjuta nytt liv i det svenska språket bland mindre barn med estlandssvenska rötter eller anknytning till den skandinaviska kultursfären.
Hon tog sig an uppdraget med enastående entusiasm och ömmade för de barnfamiljer som deltog i hennes konstklubb i Hapsal och Reval. Den estlandssvenska kulturens och det svenska språkets fortlevnad i Estland var en hjärtefråga för henne.
Med konsten som nyckel öppnade hon portar till nya verbala världar som kittlade fantasin och gav rötterna stadga. Den konstnärliga tematiken tog bland annat fasta på Östersjöns sälta och Revals trädgårdar. Under Katarinas kärleksfulla ledarskap tog sjöstjärnor, sandstränder, segelfartyg, papegojor, lummiga trädkronor och förtrollande, väldoftande blommor form på barnens stafflin. Invid varje målning placerade hon små lappar med svenska ord som hjälpte barnen att hitta rätt i den verbala labyrinten.
I februari i år beslutade Inez Leanders nämnd vid den Kungliga akademien för de fria konsterna att tilldela Katarina Norling ett pris för hennes konstnärliga gärning. Hon premierades ”för ett skimrande rörligt konstnärskap, vars kalejdoskopiska fantasi gestaltat säregna nycklar till livet som ständigt pågående flöde, med en svindlande poetisk komplexitet” enligt Konstakademiens prismotivering.
I sitt tacktal, som hon förmedlade via mejlen till Stockholm, sade hon att hon tänker använda en del av prissumman till att stödja den estlandssvenska kulturens fortlevnad.
Katarina hade en sällsam förmåga att gestalta de vackra och sköra dimensionerna i vardagen också när livet var som tuffast. Hon hade det vi finländare kallar för sisu. Trots att cancern höll henne i sitt järngrepp och hon led av svåra smärtor i livets slutskede var hon mån om att hålla humöret uppe vid sjukbädden på diakonisjukhuset i Reval.
Katarina har lämnat de levandes skara, men i Revals trädgårdar blommar de syrener hon avbildade med sina adepter. Vi som kände henne saknar hennes lågmälda finurliga humor, hennes varma empati, konstnärliga glöd och stora hjärta.
* * * * *
KATARINA
Kerstin Carlberg
Fortfarande slår
dina ögonfransar
mellan tårkanalen
och stranden
och tiden
fladdrar
som en kortlek
som blandas
som en film
mellan bokens pärmar
* * * * *
Hur är en värld utan Katarina Norling möjlig?
Kerstin Carlberg
En värld utan klibbiga sjöstjärnor och glittrande ringar på knubbiga fingrar.
En värld utan puder och invecklade lager av tyger och färger.
En värld utan hemliga böcker och block och avbrutna penslar.
En värld utan biljetter till Paris och mystiska adresser till bortglömda hotell.
En värld utan väldiga skrin och bestick doppade i guld och glömska.
En värld utan omöjliga relationer som bygger fiktion som glimrar.
Hur är världen utan Katarina Norling möjlig?
Utan långa sjöstjärnearmar med tusen glittrande ögon.
Utan plisserade kjolar och en begåvning som täcker allt.
Utan hennes nätter.
Utan hennes Tallin.
Utan hennes nattöppna caféer och ointagliga lägenhet på Banérgatan som inte gick att öppna. Redan ett skrin.
Utan hennes korallarmade spegel.
Utan hennes ansikte där händerna blundade i talet med tusen ringar.
En efter en med sin egen berättelse.
Hur är världen möjlig utan Katarina Norling?
Hur är den det?
Så sorgligt och tomt det känns.
Jag visste inte förrän nu hur mycket hon betydde för mig.
Att hon fanns till i den här världen.
* * * * *
Randi Mossige-Norheim
Katarina!
Å du såg allt.
Återigen. Hon var nattflickan.
Hon hade ett särskilt skratt som jag inte kan höra nu.
Hon blundade när hon pratade.
Hon levde farligt. Blev jagad på stan.
Sov i gallerierna.
Upprepade sig som magi.
Ville tala om det fantastiska hos någon som ingen annan såg.
Hon förädlade.
Hon hade ingen självbevarelsedrift.
Men hon bevarade sig själv.
Hon gav mig en påfågel och en ihopvikbar fond att ställa den framför.
Jag har kvar påfågeln men måste leta efter fonden.
* * * * *
UR ”FÄRGERNAS LÄNGTAN”
Edith Södergran
För min egen blekhets skull älskar jag rött, blått och gult,
den stora vitheten är vemodig som snöskymningen
då Snövits moder satt vid fönstret och önskade sig svart och rött därtill.
Färgernas längtan är blodets.
Om du törstar efter skönhet skall du sluta ögonen och blicka in i ditt eget hjärta.
* * * * *